Bönesamtal

Dialog med Gud

”….låt er förvandlas genom förnyelsen av era tankar…” Rom 12:2

Känner du dig ibland stressad eller orolig?

Saknar du frimodighet på något område?

Känner du dig någon gång missförstådd, irriterad, tom eller har skuldkänslor?

Bär du kanske på tyngre känslor som sorg, ilska, ångest eller har du självmordstankar?

Alla dessa känslor kan Jesus hjälpa dig bli helt fri ifrån. Vi har tystnadsplikt och visar dig gärna hur det går till i ett bönesamtal.

 

Vill du boka tid för ”Bönesamtal” så kontakta:
Tomas Axellie, 0521-222 133, 0733-42 45 41, tomasaxellie@gmail.com

 

Vittnesbörd  om bönesamtal (fd Riktad Förbön)

Har varit mycket trött och hängig det sista. Jag har sovit dåligt och inte haft någon energi alls. Va på en grej igår (RF) och nu mår jag så bra. Jag har sovit som ett barn i natt – 10 timmar. Vaknade utvilad och glad. Känns underbart!?? Tack för igår.
Känner mig 5 kilo lättare!
Jag har gjort riktad förbön några gånger nu och till en början var det jättekonstigt och svårt. Jag förstod inte riktigt hur Jesus skulle kunna hela sår i en bara så där. Det var svårt att slappna av i situationen. Men när jag lärt mig tänker någorlunda bra gick det lite enklare. Jag har haft olika ”problem” som jag valt att ta upp vid varje RF-tillfälle och för det mesta har det blivit lättare att hantera eller att det löst sig helt. Vissa grejer sitter lite mer fast i en än andra och jag måste nog bearbeta dem lite mer med den riktade förbönen men jag tror att det kommer att lösa sig det med.

När jag sitter där mitt upp i alltihop brukar jag inte känna ett dugg men när det gått någon dag eller vecka brukar jag märka en förändring. Ibland kan jag komma på mig själv med att tänka att ”det här eller det här har ju blivit mycket enklare att hantera” och när jag då tänker bakåt brukar jag återkomma till att jag troligen gjort riktad förbön med just det som vart besvärligt.
Jag tycker att det är ett bra hjälpmedel för att slippa sådant som påverkar en varje dag men som kanske hände för hur länge sen som helst, även om det kanske är jobbigt just där och då när man ska minnas en massa grejer och återuppleva det som gör ont en gång till. Men det är ju faktiskt ännu jobbigare att behöva leva med det som gör ont hela livet. Så det bara att ta sig igenom det jag fått lära mig.

När jag först hörde talas om riktad förbön tänkte jag att det lät jättebra. Kul att det hjälper folk, det skulle inte hjälpa mig – men andra. Det var jag övertygad om. Jag visste nämligen att jag inte kunde bli hel. Jag var för evigt dömd att må dåligt. Det var inte meningen att jag skulle må bra.

Jag hade i flera år haft min depression, min panikångest och min ätstörning, men jag tyckte att jag kunde hantera det hela och jag hade ju fått hjälp. Både i samtal med kurator, sjukgymnast, medicin och själavård. Om inte allt det hjälpte – vad skulle då till för att det skulle bli en förändring? Det fanns inte. Inte för mig så det var lika bra att vänja sig.

Men så i början av februari i år kom tankarna och känslorna tillbaka, starkare än tidigare. Känslan av meningslöshet. Att inte vilja leva. Det var inte så att jag ville dö, men jag ska ju ändå dö någon gång så då kan jag lika gärna göra det nu så jag får det gjort. Så resonerade jag.

Och en kväll satte jag mig och skrev ett långt mail till min själavårdare där jag var helt ärlig. Jag skrev precis som jag tänkte och kände och hans respons var att jag aldrig varit så ärlig någonsin, varken i mina samtal med honom eller emot mig själv. Jag kunde inte riktigt se det, men han menade att jag äntligen hade kommit till kärnan av mina problem, nu hade jag hittat roten. Och nu var det helt rätt att köra riktad förbön menade han. Jag vägrade. Men han fortsatte berätta om det och förklarade vad det handlade om. Att det inte var prestation från min sida utan att det var Jesus som ledde det hela och att jag kunde vara lugn. Han skickade information som jag kunde läsa igenom så att jag kunde vara så förberedd som man kan vara.

Till slut kapitulerade jag och gick med på det, men det var inte ett enkelt beslut. Dagarna som var fram tills det var dags, var ren och skär ångest. Jag var livrädd och dagen innan hörde jag av mig och sade att jag inte ville. Jag vågade inte. Men jag gjorde det ändå. Jag åkte dit och jag utsatte mig för det. Trots att jag var livrädd. Trots att jag hade en oerhörd ångest, så gjorde jag det.

De minnena som jag gick tillbaka till handlade om hur jag såg på mig själv och hur jag trodde att andra såg på mig. Att jag var den korta, tjocka tjejen som man umgicks med för att man tyckte synd om. Jag tyckte inte illa om mig själv, jag avskydde mig. Jag kände förakt när jag såg på mig i spegeln och när jag tänkte på mig. Jag kunde höra att människor i min omgivning tyckte om mig och att jag var bra, men jag kände det inte. Jag trodde att de sade det för att vara snälla emot mig.

Så när vi gick tillbaka till det första minnet (som jag för övrigt hade tänkt ut i förväg) och jag lämnade den ilskan till Gud så hände något. Min ilska gentemot den andra personen försvann, men istället riktades hatet med full kraft emot mig själv. Min inre röst skrek åt mig hur dålig jag var, att jag var så dum som trodde att jag skulle få må bra, att jag var så oerhört korkad och naiv som trodde att det här skulle hjälpa. Ångesten hånskrattade rakt i ansiktet på mig och jag avskydde mig själv. Allt detta snurrade i mig och jag blev bara mer och mer hatisk emot mig själv. Jag stängde av alla mina känslor och satte upp min mur till försvar – min hårda yta kom tillbaka, precis som alltid.

Och jag var så låst. Jag har alltid haft svårt för att gråta och jag vet egentligen inte varför och jag trodde att tårar är en belöning på att man gör framsteg. Nu hade jag mött lösningen som äntligen skulle få mig att gråta och det skulle få min ångest att minska och jag skulle äntligen må bra. Så trodde jag. Där hade jag svaret. Men det kom inga tårar och jag kände att jag hade misslyckats. Igen.

Jag berättade precis hur jag kände och tänkte och vräkte ur mig allt förakt som jag upplevde och även min rädsla inför det okända. Jag har levt med min destruktivitet så länge att jag inte vet något annat. Jag tycker om det trygga, det invanda och jag vet vad jag har i min sjukdom, men jag vet inte hur det är att vara frisk. Då vet jag inte vem jag är. Efter ett litet tag gick vi ändå tillbaka till minnet, jag blundade och förflyttade mig på nytt till den 10-åring som jag då var. Och det var då som det hände något, nu kunde Gud börja leda det hela för nu släppte jag kontrollen – fast det var jag inte medveten om då. Jag blev påmind om ett tidigare minne och när vi hade lämnat det till Jesus så började känslorna komma i kapp. I alla fall lite grand. Nu var Jesu sanning en femma på en tiogradig skala. Tidigare hade det legat på minussidan.

Sakta, men säkert kom nya minnen upp till ytan – saker som jag inte tänkt på under lång tid och när jag så lämnade minne efter minne, känsla efter känsla till Gud så märker jag hur Gud börjar tala till mig. Jag började se bilder över mig själv och mitt liv och jag tvivlade inte på att det var Gud, för jag hade aldrig sett på mig själv på det sättet tidigare.

Vid ett av de sista minnena som jag lämnade till Gud såg jag en oerhört tydlig bild över mig själv. En bild som även stämde överens med hur jag kände det just då i den stunden, för jag kände igen Guds beröring. Känslan och upplevelsen var så stark att jag till en början inte kunde formulera det. Jag satt bara tyst. Och det gjorde de andra också – de lät mig vara i tystnaden och jag vet att de märkte att något hände. Det var som att jag till hälften var uppfylld av ett starkt ljus och ju längre jag satt där i Guds närhet och i tystnaden blev jag ljusare och ljusare och till slut var hela jag uppfylld av ljuset. Det var som att jag satt på laddning – Guds laddning. Hela den känslan var oerhört mäktig och oerhört befriande och mitt i denna upplevelse får jag även en förvissning om att det är ok att inte gråta. Att det inte är en måttstock på vad som händer och äntligen kunde jag slappna av, på ett helt annat sätt än vad jag har gjort tidigare. Efteråt fick jag frågan om jag hade ångest. Märkligt nog kunde jag säga nej. Jag hade inte ens märkt att ångesten hade försvunnit under den tiden som vi hade pratat och bett och gått tillbaka till alla mina minnen.

Och för varje minne som jag lämnade till Gud märkte jag hur jag såg på mig själv på ett helt annat sätt. Jag kände inte fullkomlig kärlek, men jag hatade inte mig själv. Jag avskydde inte mig själv utan märkligt nog, trodde jag på att jag var ok och den känslan ökade för varje minne jag lämnade till Gud.

Mot slutet när jag satt där i soffan, tittade jag på den ring som jag har på fingret och på den syns det svagt ordet ”älskad”. Jag sade att jag kände mig det och fick då frågan av vem, ”mig själv”, svarar jag och jag blev så förvånad över det svaret. Jag tänkte att det är nog rätt att säga att jag är älskad av Gud, men det var inte det som kom ur min mun. Och det som var ännu mer märkligt var att jag trodde på det. Känslan stämde överens med mina ord och tankar.

Hela den här upplevelsen har varit enormt omtumlande, för den har krockat med allt i mig. Mina tankar, mina erfarenheter och hur jag fungerar. Jag är logisk och förlitar mig på erfarenheter och på det jag vet. Jag vill vara genomtänkt och får panik när jag inte känner mig förberedd och jag vill gärna ha svaret redan innan jag har ställt frågan. Det är så jag fungerar. Men så fungerade inte det här med riktad förbön. Där gick det inte att vara förberedd, för i det minnet som jag hade tänkt på i förväg – där kom självhatet fram istället. Men i de minnena där Jesus fick leda – där hände något. Där fick Han utrymme att förändra och förvandla och så här några dagar i efterhand är jag glad att jag gjorde det.

Jag hoppades att det här skulle hjälpa mig, men jag trodde det inte. För det finns inget i det här som är logiskt. Men det fungerar – det är jag ett levande bevis på. Jag har fortfarande min depression, min ångest och min ätstörning, men jag är på god väg att bli frisk, det är jag övertygad om. För nu kan jag säga att jag är fantastisk och jag tror på att det är sant.

Jag, som var den mest tveksamma till riktad förbön genomförde det och är helt förundrad över det som hände. Gud talade till mig på ett helt nytt sätt. Gud berörde mig på ett sätt som jag inte blivit berörd på länge. Gud kunde leda mig igenom mina negativa minnen och Han förändrade mitt sätt att se på dem. Nu, för första gången i mitt liv kan jag se på mig själv på rätt sätt. Nu kan jag även se vad andra ser i mig och jag tror på det de säger om mig. Mina tankar om vad jag vet är rätt, är nu i fas med mina känslor och nu känner jag att de är rätt.

Jag har gått igenom många svåra saker under mitt liv. Det började tidigt. Jag har inte mått bra. Jag blev rekommenderad RF. Visste inte vad det var, men jag vill pröva. Det var helt fantastiskt. Skulle det hjälpa mig? Nu vet jag!

Jag har lättare att bli arg. Det har känts svårt till att börja med. Men nu förstår jag att jag fått tillgång till mina känslor. Förut var jag tyst för jag var i grupp. Jag hade inte rätt att prata. Jag var inte berättigad. Nu är det inte så längre. Nu säger jag vad jag känner. Jag blir obekväm, men jag gör det ändå.

Riktad förbön: Det är så påtagligt, att klä mina känslor i ord. När vi ber, så hör jag inga röster. Det som var tungt och jobbigt det försvinner som på en vind, en sky, det skjuvs bort. Jag hittar inte det jobbiga längre, men minnet finns kvar. Jag bad hemma med min dotter för hennes dotter som skulle ha prov. Vi bad att det skulle gå lätt att göra provet. Dagen efter ringde dottern och berättade ”Jag klarade inte provet men det gick så lätt att göra det och jag kände mig helt lugn. Trots att jag inte blev godkänd så var jag inte ledsen (konstigt nog)”. Dagen efter skulle hon träffa rektorn angående det underkända provet. Vi bad då att rektorns hjärta skulle bli mjukt. När dottern träffade rektorn sa hon att hon hade klarat sig. När dottern berättade det för sin mamma, använde hon samma ord som i vår bön: hennes hjärta hade blivit mjukt. Det var en aha-upplevelse för mig, en bekräftelse. Jag är inte värdelös.

När jag pratade med min syster häromdagen, sa hon att jag hade blivit annorlunda, att jag varit det en längre tid. Hon undrade om jag hade träffat nån. Jag berättade då för henne vad som hade hänt. Jag har även vittnat i min hemgrupp. Skulle önskat att detta hade hänt för många år sedan. Jag har missat så mycket. Jag kan ju ta igen det nu. Jag skull önska att många fick gå igenom riktad förbön.

För snart tre månader sedan är jag gick fram för förbön, möttes jag av en man som jag kände stor samhörighet med. Vi bad tillsammans. Mannen, Daniel, frågade om jag ville få riktad förbön. Jag kände att det var just den frågan som jag ville få och mitt inre svarade Jaa! Ja till förbön, ja till att lägga ifrån och få någonting nytt, ett möte med Jesus.

Det gick några dagar till dess vi träffades, Daniel, Tomas och jag. Det kändes aningen ovant att leta i sina känslor och minnen långt bakåt. Det fungerade, jag fick en koppling till tiden i högstadiet då jag kände mig oerhört ensam och det som hände på mitt arbete. Nu var det dags att bedja att Jesus följde mig dit och att han är med mig när dessa minnen kommer igen. Det har han gjort sedan dess. Jag är inte längre ensam när minnet kommer.

Under den riktade förbönen tror jag att vi pratade med Gud om vad han vill med mitt liv. Jag har också upplevt att Gud har en annan mening med mitt liv. just nu är jag vardagligen invandrare sedan 5 veckor tillbaka. Den ensamhet de upplevt kan jag förstå, sanningen är väldigt viktig för mig och att jag tillsammans med min tro på Kristus klarat mig igenom någonting svårt och att jag behöver Honom mer.

Jag vill bli ännu mindre så att Anden i mig pekar på Jesus och att jag litar på att han tog alla mina brister och att jag inte är ensam. Jag vill att Jesus leder och att jag skall fatta att det är på riktigt.
Jag upplever att jag är så begränsad i mitt sätt att förstå vad som händer i Anden, Jesus, Fadern. Jag försöker själv hela tiden, utan att lita fullt ut på min tro.

Kommentarer är stängt.