11-03-30
När jag först hörde talas om riktad förbön tänkte jag att det lät jättebra. Kul att det hjälper folk, det
skulle inte hjälpa mig - men andra. Det var jag övertygad om. Jag visste nämligen att jag inte kunde
bli hel. Jag var för evigt dömd att må dåligt. Det var inte meningen att jag skulle må bra.
Jag hade i flera år haft min depression, min panikångest och min ätstörning, men jag tyckte att jag
kunde hantera det hela och jag hade ju fått hjälp. Både i samtal med kurator, sjukgymnast, medicin
och själavård. Om inte allt det hjälpte - vad skulle då till för att det skulle bli en förändring? Det
fanns inte. Inte för mig så det var lika bra att vänja sig.
Men så i början av februari i år kom tankarna och känslorna tillbaka, starkare än tidigare. Känslan
av meningslöshet. Att inte vilja leva. Det var inte så att jag ville dö, men jag ska ju ändå dö någon
gång så då kan jag lika gärna göra det nu så jag får det gjort. Så resonerade jag.
Och en kväll satte jag mig och skrev ett långt mail till min själavårdare där jag var helt ärlig. Jag
skrev precis som jag tänkte och kände och hans respons var att jag aldrig varit så ärlig någonsin,
varken i mina samtal med honom eller emot mig själv. Jag kunde inte riktigt se det, men han
menade att jag äntligen hade kommit till kärnan av mina problem, nu hade jag hittat roten. Och
nu var det helt rätt att köra riktad förbön menade han. Jag vägrade. Men han fortsatte berätta om
det och förklarade vad det handlade om. Att det inte var prestation från min sida utan att det var
Jesus som ledde det hela och att jag kunde vara lugn. Han skickade information som jag kunde läsa
igenom så att jag kunde vara så förberedd som man kan vara.
Till slut kapitulerade jag och gick med på det, men det var inte ett enkelt beslut. Dagarna som var
fram tills det var dags, var ren och skär ångest. Jag var livrädd och dagen innan hörde jag av mig
och sade att jag inte ville. Jag vågade inte. Men jag gjorde det ändå. Jag åkte dit och jag utsatte mig
för det. Trots att jag var livrädd. Trots att jag hade en oerhörd ångest, så gjorde jag det.
De minnena som jag gick tillbaka till handlade om hur jag såg på mig själv och hur jag trodde att
andra såg på mig. Att jag var den korta, tjocka tjejen som man umgicks med för att man tyckte
synd om. Jag tyckte inte illa om mig själv, jag avskydde mig. Jag kände förakt när jag såg på mig
i spegeln och när jag tänkte på mig. Jag kunde höra att människor i min omgivning tyckte om mig
och att jag var bra, men jag kände det inte. Jag trodde att de sade det för att vara snälla emot mig.
Så när vi gick tillbaka till det första minnet (som jag för övrigt hade tänkt ut i förväg) och jag
lämnade den ilskan till Gud så hände något. Min ilska gentemot den andra personen försvann, men
istället riktades hatet med full kraft emot mig själv. Min inre röst skrek åt mig hur dålig jag var, att
jag var så dum som trodde att jag skulle få må bra, att jag var så oerhört korkad och naiv som trodde
att det här skulle hjälpa. Ångesten hånskrattade rakt i ansiktet på mig och jag avskydde mig själv.
Allt detta snurrade i mig och jag blev bara mer och mer hatisk emot mig själv. Jag stängde av alla
mina känslor och satte upp min mur till försvar - min hårda yta kom tillbaka, precis som alltid.
Och jag var så låst. Jag har alltid haft svårt för att gråta och jag vet egentligen inte varför och jag
trodde att tårar är en belöning på att man gör framsteg. Nu hade jag mött lösningen som äntligen
skulle få mig att gråta och det skulle få min ångest att minska och jag skulle äntligen må bra. Så
trodde jag. Där hade jag svaret. Men det kom inga tårar och jag kände att jag hade misslyckats.
Igen.
Jag berättade precis hur jag kände och tänkte och vräkte ur mig allt förakt som jag upplevde och
även min rädsla inför det okända. Jag har levt med min destruktivitet så länge att jag inte vet något
annat. Jag tycker om det trygga, det invanda och jag vet vad jag har i min sjukdom, men jag vet
inte hur det är att vara frisk. Då vet jag inte vem jag är. Efter ett litet tag gick vi ändå tillbaka till
minnet, jag blundade och förflyttade mig på nytt till den 10-åring som jag då var. Och det var då
som det hände något, nu kunde Gud börja leda det hela för nu släppte jag kontrollen - fast det var
jag inte medveten om då. Jag blev påmind om ett tidigare minne och när vi hade lämnat det till
Jesus så började känslorna komma i kapp. I alla fall lite grand. Nu var Jesu sanning en femma på en
tiogradig skala. Tidigare hade det legat på minussidan.
Sakta, men säkert kom nya minnen upp till ytan - saker som jag inte tänkt på under lång tid och när
jag så lämnade minne efter minne, känsla efter känsla till Gud så märker jag hur Gud börjar tala till
mig. Jag började se bilder över mig själv och mitt liv och jag tvivlade inte på att det var Gud, för jag
hade aldrig sett på mig själv på det sättet tidigare.
Vid ett av de sista minnena som jag lämnade till Gud såg jag en oerhört tydlig bild över mig själv.
En bild som även stämde överens med hur jag kände det just då i den stunden, för jag kände igen
Guds beröring. Känslan och upplevelsen var så stark att jag till en början inte kunde formulera
det. Jag satt bara tyst. Och det gjorde de andra också - de lät mig vara i tystnaden och jag vet att
de märkte att något hände. Det var som att jag till hälften var uppfylld av ett starkt ljus och ju
längre jag satt där i Guds närhet och i tystnaden blev jag ljusare och ljusare och till slut var hela
jag uppfylld av ljuset. Det var som att jag satt på laddning - Guds laddning. Hela den känslan var
oerhört mäktig och oerhört befriande och mitt i denna upplevelse får jag även en förvissning om
att det är ok att inte gråta. Att det inte är en måttstock på vad som händer och äntligen kunde jag
slappna av, på ett helt annat sätt än vad jag har gjort tidigare. Efteråt fick jag frågan om jag hade
ångest. Märkligt nog kunde jag säga nej. Jag hade inte ens märkt att ångesten hade försvunnit under
den tiden som vi hade pratat och bett och gått tillbaka till alla mina minnen.
Och för varje minne som jag lämnade till Gud märkte jag hur jag såg på mig själv på ett helt annat
sätt. Jag kände inte fullkomlig kärlek, men jag hatade inte mig själv. Jag avskydde inte mig själv
utan märkligt nog, trodde jag på att jag var ok och den känslan ökade för varje minne jag lämnade
till Gud.
Mot slutet när jag satt där i soffan, tittade jag på den ring som jag har på fingret och på den syns det
svagt ordet ”älskad”. Jag sade att jag kände mig det och fick då frågan av vem, ”mig själv”, svarar
jag och jag blev så förvånad över det svaret. Jag tänkte att det är nog rätt att säga att jag är älskad
av Gud, men det var inte det som kom ur min mun. Och det som var ännu mer märkligt var att jag
trodde på det. Känslan stämde överens med mina ord och tankar.
Hela den här upplevelsen har varit enormt omtumlande, för den har krockat med allt i mig. Mina
tankar, mina erfarenheter och hur jag fungerar. Jag är logisk och förlitar mig på erfarenheter och
på det jag vet. Jag vill vara genomtänkt och får panik när jag inte känner mig förberedd och jag vill
gärna ha svaret redan innan jag har ställt frågan. Det är så jag fungerar. Men så fungerade inte det
här med riktad förbön. Där gick det inte att vara förberedd, för i det minnet som jag hade tänkt på
i förväg - där kom självhatet fram istället. Men i de minnena där Jesus fick leda - där hände något.
Där fick Han utrymme att förändra och förvandla och så här några dagar i efterhand är jag glad att
jag gjorde det.
Jag hoppades att det här skulle hjälpa mig, men jag trodde det inte. För det finns inget i det här som
är logiskt. Men det fungerar - det är jag ett levande bevis på. Jag har fortfarande min depression,
min ångest och min ätstörning, men jag är på god väg att bli frisk, det är jag övertygad om. För nu
kan jag säga att jag är fantastisk och jag tror på att det är sant.
Jag, som var den mest tveksamma till riktad förbön genomförde det och är helt förundrad över det
som hände. Gud talade till mig på ett helt nytt sätt. Gud berörde mig på ett sätt som jag inte blivit
berörd på länge. Gud kunde leda mig igenom mina negativa minnen och Han förändrade mitt sätt
att se på dem. Nu, för första gången i mitt liv kan jag se på mig själv på rätt sätt. Nu kan jag även se
vad andra ser i mig och jag tror på det de säger om mig. Mina tankar om vad jag vet är rätt, är nu i
fas med mina känslor och nu känner jag att de är rätt.