När en löpare skadar sig går världen under. I mitt fall resulterade det i 14 månader på kryckor, om inte mer. När man i vanliga fall tränar en fyra fem gånger i veckan och skapat ett alldeles för stort beroende av sportdrycker kan man bara inte sluta sådär. Allt sockret som jag nu fick i mig utan att göra av med gjorde att mitt blodsocker sköt i höjden.

Envis som jag var vägrade jag medicinering utan var fast besluten att ta bort ALLT socker ur min kost. Jag började sticka mig i fingret två gånger om dagen för att mäta socker. Läskigt värre! Tiden gick och jag klarade det relativt bra.

Så kom mitt tredje besök i Salemkyrkan i Vargön. Någon gång i halvtid går en herre upp och berättar att han ”tror” att någon som sitter där inne har diabetes och att vi borde be för det. Jag fick tänka till två gånger men avfärdade tanken ganska snabbt att det var mig han talade om, det var ingen här som kände mig som skulle kunna veta att jag var sjuk. Så jag tänkte inte mer på det, men ändå gnagde orden in sig i hjärnan och fastnade.

Under veckan som kom sjönk sockret drastiskt. Jag trodde det var något farligt som hände då jag vet att även för lågt blodsocker inte är bra och bokade genast läkartid hos min läkare. Väl där fick jag genomgå massor av tester. Efter mycket om och men kommer han in och kunde inte alls förklara vad det var som har hänt. På bara några dagar sjönk mitt blodsocker från 10,3 ner till 6,2. Han stod mållös och påstod näst intill att det inte var mina blodsockersvar jag skickat in de senaste månaderna!

Glad och på gott humör satte jag mig i bilen för att köra hem. På vägen inhandlades den första flaskan julmust på fyra år. Och den flaskan, den smakade enormt gott vill jag lova!

Jesus gör underverk! <3

Silvana

TRO – stod det på skylten. Den 20 april blev jag kallad till rektorns expedition på skolan i Skaraborg där jag är lärare. I och med att skolan står inför neddragningar där ?era program kommer att fasas ut, var det inte utan onda aningar som jag traskade dit. Är jag en av dem som kommer att bli uppsagda, tänkte jag oroligt. När jag kom dit började samtalet med orden: “Nu har jag ett sådant där tråkigt besked”, och med ens visste jag vad det handlade om. Jag var uppsagd! Om sex månader skulle jag få sluta. Det kändes tungt.

Jag brukar samåka till och från jobbet, men den dagen åkte jag själv. När vi samåker och jag kör, tar vi vägen söder om Hunneberg, eftersom mina arbetskamrater bor i Trollhättan. Men eftersom jag åkte själv, körde jag över Lilleskog, mellan bergen.På vägen hem funderade jag på hur min fru skulle ta det hela.

I Vargön brukar jag svänga höger in på Storegårdsvägen precis efter Kartens kiosk. Alldeles innan jag svängde in där, mötte jag en bil som kom ifrån Vänersborgshållet. Jag råkade kasta en blick på bilens registreringsskylt, och hajade till när jag läste vad som stod där. Det stod TRO! Siffrorna lade jag inte på minnet. Men dessa tre bokstäver blev för mig en hälsning från Gud att allt kommer att ordna sig på något sätt.

Följande söndag under gudstjänsten sade Johan Jordeskog att vi skulle be för dem som var oroliga för hur det skulle gå med ekonomi och försörjning till hösten. Jag hade inte berättat för honom om min situation, men jag tyckte att det passade bra in på mig, så jag ställde mig upp och fick förbön.

I min hemgrupp tog jag också upp att jag hade blivit uppsagd, och vi bad för det även där.

På onsdagen innan Kristi Himmelsfärd träffade jag på rektorn som berättade att det såg ljusare ut när det gällde min anställning. Fredagen den 21 maj sökte rektorn upp mig på mitt arbetsrum och visade mig ett skriftligt besked där det bland annat stod följande: “Genom oförutsedda förändringar i organisationen föreligger inte längre någon övertalighet för ditt vidkommande, inom ditt kompetensområde. Kommunen återtager därför uppsägningen på grund av arbetsbrist… vilket innebär att din anställning fortsätter.”

Det som stod på registreringsskylten stämde. Det var ett litet ord av tröst precis när jag behövde det. Tack Gud för att jag fick behålla jobbet!

Johan Lundgren

När min mamma väntade mig åt hon medicin. Den medicinen gjorde att jag föddes med knogarna för långt upp. Ungefär en centimeter längre upp än andra människor. Sedan började det att bildas brosk i hålrummet mellan knogarna och fingrarna. Det gjorde väldigt ont och jag hade ofta smärta.

På mitt arbete inom vården vid livets slutskede var det mycket jag inte kunde göra på grund av smärtan. Varje gång jag grejade med selar eller andra tunga lyft gjorde det så ont i mina händer.

En kväll när vi samlades i min hemgrupp så bad en man som heter Roger för mig och smörjde mina händer med olja. Vi bad att Jesus skulle ta bort smärtan – och det gjorde han! Och inte bara smärtan utan även brosket som var orsaken till smärtan.

Dagen därpå kunde jag göra allt på jobbet och hade inte alls ont. Och så har det varit sedan dess. Där brosket förut satt är nu bara skinn. Jesus helade mina händer!

Hälsningar, Gunilla Magnusson

Under Salemförsamlingens bönevecka skrev jag upp mig för att bedja en timme på onsdagen. Jag slutade på jobbet kl 13.15 den dagen och tänkte när jag cykla hem att eftersom jag skulle bedja kl 15-16 skulle jag hinna ta ut gräsklipparen och med hjälp av uppsamlaren ta upp löv från gräsmattan.

Sagt o gjort. Jag körde igång och hade hunnit tömma uppsamlaren många gånger när motorn bara la av. Jag försökte på olika sätt att få igång gräsklipparen men inte. Jag tittade på klockan och såg att den var strax efter kl 14. Då slog mej en tanke- Kom jag ihåg fel bönetid ? Gick in och tittade i almanackan och och konstaterade att jag tagit fel på en timme. Jag skulle be mellan kl 14-15. Jag tackade Gud för påminnelsen, och bad min timme.

Det var väldigt spännande att sen gå ut och försöka starta gräsklipparen igen. Jag vred på nyckeln och motorn startade utan problem ! Sällan har det väl setts en gladare och skrattande lövuppsamlare i Vargön.

Jag lärde mig verkligen att vi har en Gud med humor som längtar efter oss och vill samtala med oss.

Hälsningar Maria Grindeland

Under studietiden i Uppsala fick Lena och jag se hur Gud vid många tillfällen hjälpte oss ekonomiskt. Det var så påtagligt och konkret. Liknande berättelser om ekonomisk hjälp kan många av våra studiekamrater också berätta om.

Under andra studieåret ingick det att åka på en missionsresa. Det skulle givetvis kosta en hel del pengar. Vår ekonomiska situation var lite ansträngd men vi trodde att Gud ville att vi skulle åka med. Så vi bad till Gud och förtröstade på att han skulle hjälpa oss.

På en hemgruppskväll, kort innan vi skulle åka iväg, sa någon i gruppen helt spontant; ”jag tycker att vi tar upp en frivillig insamling till Lena och Ragnars resa”. Detta gjordes på slutet av samlingen. Ungefär samtidigt tog en av männen i gruppen mig avsides, tryckte min hand och sa ”Gud har sagt till mig att ge er detta.” Jag kände något i handen. Jag stoppade det i fickan utan att titta på det.

Innan vi åkte hem skulle vi ta vägen förbi vår hemgruppsledare för att låna saker för resan. När vi skulle lämna hennes hem gav hon oss två 50-dollarsedlar. När vi kom hem tittade vi på det vi fått från mannen. Det var en sedel på 1000 kronor! När alla i hemgruppen hade lagt sitt bidrag till den frivilliga insamlingen visade det sig att summan blev ca 400 kronor! Utöver detta fick vi även från andra håll ekonomisk hjälp till resan. Gud är GOD och TROFAST!!!

Hälsningar Ragnar och Lena

För snart tre månader sedan är jag gick fram för förbön, möttes jag av en man som jag kände stor samhörighet med. Vi bad tillsammans. Mannen, Daniel, frågade om jag ville få riktad förbön. Jag kände att det var just den frågan som jag ville få och mitt inre svarade Jaa! Ja till förbön, ja till att lägga ifrån och få någonting nytt, ett möte med Jesus.

Det gick några dagar till dess vi träffades, Daniel, Tomas och jag. Det kändes aningen ovant att leta i sina känslor och minnen långt bakåt. Det fungerade, jag fick en koppling till tiden i högstadiet då jag kände mig oerhört ensam och det som hände på mitt arbete. Nu var det dags att bedja att Jesus följde mig dit och att han är med mig när dessa minnen kommer igen. Det har han gjort sedan dess. Jag är inte längre ensam när minnet kommer.

Under den riktade förbönen tror jag att vi pratade med Gud om vad han vill med mitt liv. Jag har också upplevt att Gud har en annan mening med mitt liv. just nu är jag vardagligen invandrare sedan 5 veckor tillbaka. Den ensamhet de upplevt kan jag förstå, sanningen är väldigt viktig för mig och att jag tillsammans med min tro på Kristus klarat mig igenom någonting svårt och att jag behöver Honom mer.

Jag vill bli ännu mindre så att Anden i mig pekar på Jesus och att jag litar på att han tog alla mina brister och att jag inte är ensam. Jag vill att Jesus leder och att jag skall fatta att det är på riktigt. Jag upplever att jag är så begränsad i mitt sätt att förstå vad som händer i Anden, Jesus, Fadern. Jag försöker själv hela tiden, utan att lita fullt ut på min tro.

Jag har gått igenom många svåra saker under mitt liv. Det började tidigt. Jag har inte mått bra. Jag blev rekommenderad ”riktad förbön”. Visste inte vad det var, men jag vill pröva. Det var helt fantastiskt. Skulle det hjälpa mig? Nu vet jag!

Jag har lättare att bli arg. Det har känts svårt till att börja med. Men nu förstår jag att jag fått tillgång till mina känslor. Förut var jag tyst för jag var i grupp. Jag hade inte rätt att prata. Jag var inte berättigad. Nu är det inte så längre. Nu säger jag vad jag känner. Jag blir obekväm, men jag gör det ändå.

”Riktad förbön”: Det är så påtagligt, att klä mina känslor i ord. När vi ber, så hör jag inga röster. Det som var tungt och jobbigt det försvinner som på en vind, en sky, det skjuvs bort. Jag hittar inte det jobbiga längre, men minnet finns kvar.

Jag bad hemma med min dotter för hennes dotter som skulle ha prov. Vi bad att det skulle gå lätt att göra provet. Dagen efter ringde dottern och berättade ”Jag klarade inte provet men det gick så lätt att göra det och jag kände mig helt lugn. Trots att jag inte blev godkänd så var jag inte ledsen (konstigt nog)”. Dagen efter skulle hon träffa rektorn angående det underkända provet. Vi bad då att rektorns hjärta skulle bli mjukt. När dottern träffade rektorn sa hon att hon hade klarat sig. När dottern berättade det för sin mamma, använde hon samma ord som i vår bön: hennes hjärta hade blivit mjukt. Det var en aha-upplevelse för mig, en bekräftelse. Jag är inte värdelös.

När jag pratade med min syster häromdagen, sa hon att jag hade blivit annorlunda, att jag varit det en längre tid. Hon undrade om jag hade träffat nån. Jag berättade då för henne vad som hade hänt. Jag har även vittnat i min hemgrupp. Skulle önskat att detta hade hänt för många år sedan. Jag har missat så mycket. Jag kan ju ta igen det nu. Jag skull önska att många fick gå igenom ”riktad förbön”.

Jag har gjort ”riktad förbön”(RF) några gånger nu och till en början var det jättekonstigt och svårt. Jag förstod inte riktigt hur Jesus skulle kunna hela sår i en bara så där. Det var svårt att slappna av i situationen. Men när jag lärt mig tänker någorlunda bra gick det lite enklare. Jag har haft olika ”problem” som jag valt att ta upp vid varje RF-tillfälle och för det mesta har det blivit lättare att hantera eller att det löst sig helt. Vissa grejer sitter lite mer fast i en än andra och jag måste nog bearbeta dem lite mer med den riktade förbönen men jag tror att det kommer att lösa sig det med.

När jag sitter där mitt upp i alltihop brukar jag inte känna ett dugg men när det gått någon dag eller vecka brukar jag märka en förändring. Ibland kan jag komma på mig själv med att tänka att ”det här eller det här har ju blivit mycket enklare att hantera” och när jag då tänker bakåt brukar jag återkomma till att jag troligen gjort riktad förbön med just det som vart besvärligt. Jag tycker att det är ett bra hjälpmedel för att slippa sådant som påverkar en varje dag men som kanske hände för hur länge sen som helst, även om det kanske är jobbigt just där och då när man ska minnas en massa grejer och återuppleva det som gör ont en gång till. Men det är ju faktiskt ännu jobbigare att behöva leva med det som gör ont hela livet. Så det bara att ta sig igenom det jag fått lära mig.

Jag gick fram för att få förbön för min rygg, som jag haft värk i över tre månader. Jag berättade för förebedjaren vad jag ville ha förbön för och han sa: – Absolut, nu kör vi.

Blundande och lätt framåtböjd står jag nu där. Han lägger en hand där det gör som mest ont, och börjar be. Under tiden han ber känner jag hur någon lägger sin hand på min panna, och trycker bakåt så att jag rätar upp min rygg. Trycket blir starkare och starkare och jag känner att jag snart ramlar bakåt. Jag bestämmer mig då för att öppna mina ögon och se vem det är som trycker på så.

Jag blir förvånad när jag upptäcker att ingen står där, och ändå känner jag en hand på min panna. Några sekunder senare får jag en mäktig känsla av att ryggen ”klickar” rätt. Som att dra upp en blixtlås på en jacka. Värken är därefter helt borta. AMEN!!

Jens Wämmerfors

Efter att ha haft ont och varit stel i nacken i flera dagar, bad männen i hemgruppen för mej. Jag kände en förändring och under kvällens gång försvann värken mer och mer. Tack Gud!!

Andreas Wämmerfors

Jag tror på bönens möjligheter. Det har jag varit med om flera gånger genom åren. Senast jag fick ett påtagligt bevis på detta var för ett par veckor sedan när jag p.g.a. en gammal knäskada. Jag hade en sådan fruktansvärd värk i höger knä. Kunde knappast röra benet. Under förbönen mot slutet av mötet, blev jag föremål för direkt förbön och värken försvann.

Nu är jag helt återställd. TACK JESUS!

Leif Parsmo

Efter Rickards predikan var det dags för förbön. Förebedjarna hade fått flera olika tilltal till sej från Gud.

Ett av dem var: ”ont i höger öra”. Jag gick fram för just detta.

Efter att ha haft problem med mitt öra, först med sår och vätska i det. Sedan i höstas även värk och nedsatt hörsel. Gud helade mitt öra och nu hör jag bra igen. En känsla av att örat är vidöppet, efter att ha varit sårigt, trångt och inflammerat. Jag är mycket tacksam till Gud för helandet.

Andreas Wämmerfors

Jag har till och från haft väldig värk i ryggslutet, och fått förbön vid ett flertal tillfällen. Denna helg har jag utsatt ryggen för mer arbete än vanligt p.g.a Passionsspelet i Uddevalla.

Jag gick och lade mej tidigt för att sova bort dagen och smärtan. När jag samlat kraft och ork, åkte jag hem till min syster Sabina och hennes familj. Lite senare, när jag ligger bredvid min 4-åriga systerdotter Nellie, börjar vi att tacka Gud för en bra dag och be för våran familj. Innan jag lämnar dem för kvällen frågar jag Nellie om hon kan be för min rygg. Jag sluter mina ögon och hör hur Sabina börjar be och Nellie upprepar allt hon säger. Ryggen blir plötsligt varm och jag känner hur jag kan röra mej felfritt igen. Jag fick precis förbön av en 4-åring och hennes mor, och känner ingen smärta i ryggen!!!

Gud har gjort det igen!!! Halleluja!

Jens Wämmerfors

Jag har burit på en infektion i kroppen en längre tid. Jag har varit mycket trött och haft hosta samt en bihåleinflammation som inte ville släppa. Trots att jag fått medicin. Jag bad min man lägga fingrarna på min hals och be konkret. Och genast rann infektionen ut!! Halleluja!!

Monica Johannesson

Jag har alltid haft en tro. Jag fann min barnatro i Svenska kyrkans barntimmar. Livet har fört mig på stora omvägar med jobbiga erfarenheter. Detta har gjort att jag haft svårt att känna mitt eget värde och svårt att känna mig hel. Efter att jag välkomnades i församlingen har mitt läkande gått fortare. Jag är inte färdig utan får fortsätta jobba på att tycka om mig själv. Numera känner jag mej inte trasig längre.

Sara

Jag cyklar mellan Vänersborg och Trollhättan för att komma till jobbet. En dag började det värka på utsidan av knäet, när jag kommit nästan halvvägs. Det fortsatte hela vägen fram till jobbet. När jag cyklade hem senare kom värken tillbaka efter 1/3 av sträckan.

Nästa dag upprepades och värken tilltog. Tredje dagen blev det ännu värre, och nu kunde jag inte trampa alls. Då bad jag till Jesus att han skull hela mig. Jag bad också: ”om det kommer ett kunskapens ord om ett värkande knä, ska jag gå fram för förbön. Jag ska sedan vittna om det.” När jag på hemvägen hade cyklat mer än halva sträckan, hörde jag en röst som frågade: ”Hur är det med ditt knä?” Jag insåg då att värken var borta. Körde hela vägen hem i motvind och utan värk. Värken har varit borta sedan dess. Gud hör bön!

Roger Grindeland